Livsdans 2

Han höjer glaset som till en skål
de små ihopsatta kristallerna
som är mitt livselixir
och sveper det utan att släppa min blick

Jag står häpen och försöker förstå

om han är min räddare eller dräpare
faller och
i mig själv svävar jag
Då och då hör jag hans röst
ser hans belåtna leende bakom min egen skugga
I ovetande vandrar min själ

inget fäste i en kropp i upplösningstillstånd

Vad väntar nu?

En sagolik strimma tränger igenom
och kastar sig på marken framför mig
smeker ömt mina skavda tår
Gräset reser sig och bäddar in fötterna i en
himmelsk mjukhet
Det är så skört att jag bara vågar blunda
Jag vågar bara andas men det är allt
Fyller min mage med en känslig närvaro
förnimmer en frihet jag en gång haft
Jag känner hur den ljuva doften av ljus
vidgar mina näsborrar
och får mitt svalg att vakna
Något i bröstet bryter sig ut
tränger sig in, penetrerar, banar väg
tar mig ut på en resa

Något säger mig att den är oändlig

och mitt motstånd släpper
Jag flödar som ett vattenfall
själens speglar brister
och jag ser
Jag ser en gudomlig strimma
i ett glas av kristall