Svarta nätter

Smärtans onda andar cirkulerar kring min säng
som vakande skuggfigurer
våldtar min kropp med kallt fängelsestål
Någonstans bortom deras skepnader
träffas jag av
en ljusstråle
Kanske är det deras prasslande vita rockar som
fladdrar när de småspringer genom svala
lysrörskala mellanrum
Parkeringspappa
Korridorsflicka
Varför delar du inte längre päronet i små små bitar
och serverar det med en liten cocktailgaffel?
Kanske är jag vaken
Plaskvåta lakan
Återupplevelsen av hur din tunga spetsade
min mjuka mun
som en kompostmask träs på kroken och
kastas ut mot dödens djup
Tystnad
Och när trollen kom och tog mig så såg jag
aldrig hur deras ansikten såg ut
Men jag kände
hur min egen mor knöt elva små knutar kring halsen

Det doftar av brännässlebränt tandkött

förruttnelse och kloakavlagrade tänder i tusen bitar

Och mina sammanbitna söndertuggade läppar
En liten rosa övergreppsbar mun
Den är igenklistrad och hemligheterna döljer sig
i varje svidande blåsa
Varje sekund kristalliserad i rakbladsraka rader
Varför talar du inte till mig?
Fjäderlätta axelklappar
Du har väl inte dött?
Hårtovorna på golvet
Svettpärlepanna

Vårstäd

Jag lyfter på pinaler
vad är det för ord?
min mamma sa alltid pinaler
alla dessa när hon försökte städa
bort sin ångest
och fyllde på med torkade eterneller
nu ska det alltid vara vackert
och putsade fönster
Jag byter plats på pinalerna
flyttar dem från ett ställe till ett annat
rör upp damm och jag blir sjuk
i det här huset
Jag nyser och för en hundradels sekund
är jag fri
för en hundradels sekund kan jag sluta
ögonen och slippa inandas
den här kvalmiga luften
som ett tungt kvalsterfyllt täcke
jag byter påslakan
Jag skakar mattan river ner gardiner
sätter inte upp nya
speglar mig i sex speglar och säger
det handlar inte längre om att passa in i jeansen
det här är många år senare
Men längst ner i högra hörnet ligger en lite flicka
som är svår att springa ifrån
Tårarna har klistrat hennes hår mot kinderna
och paniken har hennes ögon i besittning
Jag vill omfamna henne men hon är svår att nå
genom tid och rum
Ena näven i munnen för att kväva ett skrik som
skulle kunna få 13-våningshus att rasa och
stabil fasad
Men tystnaden skär igenom mig och jag måste
hålla i speglarna för att de inte ska rasa i golvet
jag måste hålla
jag är stark jag måste hålla
och henne på avstånd för
jag orkar inte älska nu
Jag blundar i ett försök att få henne att somna igen
men hon lever i mig
som tusentals kalla iskristaller
i varje cell och andas med mig
Herregud hon andas i mig ur mig
min andedräkt en fuktig luft
och det är tungt som
astmatiska luftrör
och det tjutande ljudet i öronen
levrat blod i ådrorna
bortdomnade händer
Det händer inte
en dröm det är bara en dröm
och telefonen ringer och jag måste tänka
öppna ögonen för att det ska gå
och flickan försvinner när rösten säger
det är över nu hon växer upp
Det är över nu hennes tid är förbi
och allt som återstår är en frusen liten flicka
och en längtan efter vårfloden