you're nothing

Gick för att anmäla en cykel stulen idag

konstapeln i receptionen berättade om svensk kärlek för màngen herrans àr sedan

han lärde sig att säga "tack"

Damen som sedan tar emot mig med glasögonen hängandes

i ett sàdant praktiskt snöre kring halsen

suckar när jag säger att jag varken har pass eller 

försäkringspapper med mig

tänkte att jag ville förklara att jag är sjuk

och att tycka-synd-och-oja-mig-för-mig-själv-humöret i morse

inte lämnade plats för nàgra logiska tankar när jag pallrade mig iväg

men jag gjorde inte det

tänkte även att jag har cykelns ramnummer med mig och

det borde väl duga som identifiering

det är ju trots allt den som är försvunnen

inte jag

"du pratar bra franska"

"nej" (förminskning av mig själv)

Jag fàr skriva ner mina personuppgifter pà en post-it lapp istället

"du skriver för litet"

"pardon" (ber om ursäkt för mig själv)

"studerar du här i Montpellier?)

"nej"

"studerar du i Sverige?)

"nej"

"vad jobbar du med?"

jag säger eehh

"oh, you are.... nothing"

Just det! Jag är ingenting. Där behövde jag inte slà ner mig själv àtminstone.

Drabbas lite av ett nederlag, ett obehag, ett

jag borde bidra till samhället-moment

Sedan dyker Oshos ord upp i huvudet

Ur Ingenting föds Allt

Ja!

jag ÄR. Allt är.

ett ögonblick i sänder